Logga in

Till toppen av sidan

Dagens anhöriga är morgondagens kunder och patienter

Därför har vi har en unik möjlighet att bidra med kunskap och förbättringsåtgärder till morgondagens vård och omsorgsinsatser.

En kollega berättade att hon som ett experiment, hade bett sina tre barn att skriva hennes levnadsberättelse. En levnadsberättelse är ett dokument som anhöriga ombeds att skriva inför en flytt till ett vård och omsorgboende, i de fall personen inte själv är i stånd att förmedla information. Där kan man teckna ner relevanta upplysningar om sin närståendes liv, viktiga händelser och personer, preferenser och hobbys, älsklingsrätter och mat som man ogillar, m.m., m.m. Kort sagt, alla upplysningar som utgör ett viktigt redskap för personalen i det personcentrerade förhållningssättet. Min kollega läste de tre levnadsberättelserna som hennes barn hade skrivit ner och konstaterade att hon varken kände igen sig själv eller sitt liv. Ridå! Visst hade var och en av dem fångat in vissa drag och haft delvis rätt vad gäller mammans musiksmak eller sovvanor, men det var absolut inte dessa saker som min kollega skulle ha lyft fram som viktig information till personalen på sitt kommande boende.

Vad kan vi lära av detta - förmodligen att de flesta av oss skulle hamna i exakt samma situation som min kollega. När vi ber någon, även de som känner oss allra bäst, beskriva hur vi vill ha saker och ting eller att uttala sig om vilka preferenser vi har, finns alltid ett utifrånperspektiv. Det är inte konstigt – dessutom går de flesta av oss igenom en relativt betydande förändringsprocess under vårt liv. Det som var en preferens för mig för 5 - 10 år sedan behöver inte nödvändigtvis vara det idag. Jag älskade att simma och undvek att jogga för några år sedan, nu är det tvärtom. Jag lyssnade nästan enbart på klassisk musik och numera lyssnar jag nästan aldrig på denna musik genre. Mjölk var standard i kaffet, idag gäller svart utan socker. Alla av oss har säkert liknande exempel.

Men hur kan då denna lärdom förbättra morgondagens vård och omsorgs insatser? En av hörnstenarna i det personcentrerade förhållningssättet är god kännedom om den unika individen oavsett diagnos eller sjukdomstillstånd. Där är en aktuell levnadsberättelse en fantastisk källa till kunskap om den enskilde personen och ett viktigt redskap för personalen i bemötandet. Förutom att vara aktuell bör levnadsberättelsen även vara detaljerad i vissa stycken. Jag tänker på en levnadsberättelse som jag tog del av där det uttryckligen stod skrivet att det var de tidiga låtarna av Per Gessle som personen ifråga föredrog. Tänk om just den lilla detaljen inte hade kommit med eller på något sätt blivit förbisedd. Effekten hade kunnat bli den direkt motsatta!

Kan inte vi som morgondagens brukare och patienter bidra med sådan information och kunskap? Skulle det inte vara en god idé att var och en av oss redan nu skrev sin egen levnadsberättelse? Dessutom uppdaterade den med jämna mellanrum på samma sätt som man kan göra med sitt testamente eller Vita arkivet. Med all säkerhet skulle detbidra till att personalen på det eventuella boendet fick det lättare att förstå och stötta oss när vi inte längre själva kan förmedla hur vi vill ha vår dag och om kaffet ska vara svart eller med mjölk. Eller att det är den akustiska versionen av vår favoritlåt som ska spelas när vi behöver slappna av. Det skulle förmodligen även underlätta för våra anhöriga genom att de åtminstone visste att detta var vår vilja och våra aktuella önskemål som fördes fram. En stor portion dåligt samvete och gnagande osäkerhet skulle nog försvinna i samma veva. På samma sätt kan vi redan nu börja välja ut de bilder (eller kanske hellre Facebook profiler?) som vi önskar att personalen på vårt kommande boende ska hänga utanför vår dörr, så vi hittar tillbaka till vårt eget rum.

Ett annat dilemma kan vara att personalen inte alltid fullt ut använder levnadsberättelsen som ett stöd i det personcentrerade förhållningssättet trots att den finns en detaljerad och välskriven sådan. Där är det ytterst chefens ansvar att se till att man implementerar denna arbetsmetod och på bästa sätt tar tillvara all värdefull information man fått om den enskilde individen. Annars är risken att personalen får en uppförsbacke eller en slingrigare väg till det optimala bemötandet. Det kommer att ta längre tid att komma på vad som triggar ett visst beteende hos den drabbade och vad man kan använda som positiva ledtrådar i syfte att avleda från oro eller stress. I värsta fall ett onödigt lidande och sämre livskvalitet som resultat.

Också här kan dagens anhöriga bidra med förbättringsåtgärder till morgondagens vård och omsorgsboenden. Genom att efterfråga om och hurpersonalen använder sig av levnadsberättelser i verksamheten kan vi medverka till att detta på sikt blir en självklar och oumbärlig arbetsmetod.

Så tveka inte, sätt dig ner och börja författa kanske det viktigaste dokumentet för din ålderdom. Om du redan skriver om ditt liv i en blogg eller kommunicerar med omvärlden via Facebook så är grunden redan lagd!

Ett utmärkt tips för den som vill veta mer om vikten att skriva och använda levnadsberättelsen i vården och omsorgen är Bertha Ragnarsdóttir bok ”Här är ditt liv Greta Pettersson”. För övrigt går det bra att ladda ner ”Min livshistoria” som finns på Demensförbundets hemsida. 

 

Text: Beata Terzis, Med.dr, leg.psykolog