Logga in

Till toppen av sidan

...vi är trygga med att mor bor på Jonasgården, säger Jonas

Då han har haft såväl sin mor som sin far på Jonasgården i Bjärred, är Jonas Båghammar väl insatt i hur verksamheten fungerar. Hans far Bengt gick bort i höstas men mamma Marianne bor kvar. Jag fick en pratstund med Jonas och Marianne för en kväll i november.

- Mina föräldrar bodde under många år i Karlskrona; först i villa och sedan i lägenhet. Själv bor jag med min familj i Lomma, och min bror bor sedan många år utomlands. När mor och far blev allt äldre och behövde mer hjälp, kände vi att Karlskrona låg långt bort och vi började därför undersöka möjligheten att flytta dem närmare oss, säger Jonas.

- Situationen blev lite akut, när både mor och far började få problem med minnet. Då var vi tvungna att agera.

Att Marianne har en demensdiagnos är dock inget som märks när vi pratar, och Jonas berättar med värme om hur Sussanne Blennow, biståndshandläggare på kommunen och Carina Persson, verksamhetschef på Jonasgården ställde upp på ett fantastiskt sätt.

- Alla har varit ett otroligt gott stöd i den här processen och verkligen ansträngt sig på olika sätt för att hjälpa oss.

- Från kommunens sida var det, tack vare Sussanne Blennows engagemang, inte någon fråga om det skulle gå att ordna så att mina föräldrar fick komma till Lomma, det handlade bara om när och på vilket sätt man skulle kunna fixa det på bästa sätt.

När det blev klart att man skulle få en lägenhet på Jonasgården så blev det en febril aktivitet. Man ville ju förbereda det nya boendet så bra som möjligt, så att föräldrarna skulle känna sig välkomna och ”hemma” i sin nya bostad.

- Ja, det blev intensivt. Över några dagars tid kopierade vi mors och fars lägenhet i Karlskrona så gott det gick. Lägenheten på Jonasgården var ju naturligtvis mindre, men vi målade och fixade, flyttade möbler och arrangerade dessa så likt som möjligt, vi satte upp deras gardiner och vi hängde upp deras tavlor. Det blev väldigt lyckat, för när de flyttade in kände de sig hemma på en gång.

Jonas far Bengt gick bort tidigare i höstas, och det var naturligtvis en tung tid, men i dag känner sig Jonas över lag mycket trygg med mammas boende.

- Ja, det har varit jobbigt, såväl för mig och min familj men kanske mest för min mor- hon miste ju sin älskade livskamrat sedan 60 år. Även under den här tiden vill jag framhålla medarbetarna med Carina, som verksamhetschef, och Marika, vår kontaktperson, i spetsen som föredömen. De hjälper och stöttar i den processen och gör så att vi trots allt känner oss trygga med att mor har det bra och har en vardag, som fungerar.

- Jag trivs verkligen bra, har fått några nya bekantskaper och vi har riktigt trevligt tillsammans, säger Marianne.

- De tar sig även ett glas vin då och då, och det tycker jag är trevligt!

En incident, som Jonas dock är kritisk till, är när hans mor förvägrades en lugnande tablett av en medarbetare. Det är en medicin som ska kunna tas vid behov, och då ville man vara restriktiv med den.

- Det här händer bara dagar efter att hennes make har gått bort. Där känner jag att vårdens hierarki skapar onödiga problem. Om mor har medicinen, och ska få den när hon själv anser att hon behöver den, då ska inte någon godtyckligt bestämma att de inte får ge henne den.

- Herregud, mamma är över åttio år gammal och risken för att hon skulle utveckla ett skadligt tablettberoende torde ju vara försumbar. Och, även om så skulle ske, vad gör det egentligen? frågar Jonas retoriskt.

Jonas påpekar att han tycker att delar av miljön såsom matsalen och korridorerna har för mycket av institutionskänsla över sig.

- Det har jag även sagt till personalen, så Carina och andra är väl medvetna om det. Det blir extra tråkigt att sitta där och äta när någon av de andra boende är orolig och högljudd. Då har jag föreslagit att mor och de andra som vill ha det litet lugnt kanske kan få sitta inne hos någon och äta, det kan kanske gå att ordna.

På samma sätt vill Jonas lyfta en liten händelse i vardagen, som han tycker visar hur medarbetarna på Jonasgården bryr sig.

- Mor fick problem med att hitta tillbaka till sin lägenhet. Alla dörrarna är ju lika, och lokalsinnet har aldrig varit mors starkaste sida så hon vandrade runt, utan att hitta ”hem” och blev naturligtvis bekymrad. Då ordnade Ahmed, en av medarbetarna, en liten färgglad plastblomma. Han hämtade mor, tog henne under armen och så gick de tillsammans till hennes dörr. Där satte han upp blomman och sade samtidigt att ”Här Marianne, här bakom blomman bor du!”. Det tycker jag var en så fin gest i all sin enkelhet.

- Jag vill också nämna Ingela, som är aktivitetsansvarig på Jonasgården. Jag upplever att det är  fart på aktiviteterna och det finns ofta något kul att göra för den som vill. Det är skönt att veta. Jag reser mycket i mitt arbete och min hustru har också ett heltidsarbete, och då är det skönt att veta att mor får det stöd hon behöver; att vi inte behöver oroa oss för hur hon har det. Så ja, vi är trygga med att mor bor på Jonasgården, säger Jonas sammanfattningsvis.

Text: Anders Annerfalk